Att vara närstående

Var medmänniska. Försök att hitta tiden att göra saker tillsammans som tillför energi i vardagen. Välj bort sådant som tar för mycket energi utan att ge något tillbaka. Omge er med människor som tillför energi. Se till att fira alla delsegrar tillsammans.

Information

Att skaffa sig information genom att ta reda på mer om sjukdomen och behandlingarna kan ge en känsla av trygghet. Man får en uppfattning om vad som väntar och kan tänka ut en strategi för hur svårigheter kan lösas.

Att inte kunna lösa situationen

En cancerdiagnos är otroligt stressande för både den drabbade och de närstående. När behandlingarna tar sin början blir det kanske lättare för den drabbade eftersom man ändå gör något konkret åt situationen. Det kan däremot upplevas väldigt frustrerande att då som närstående stå bredvid och känna att man vill men inte kan göra så mycket. Speciellt om man är en person som gillar att ta tag i och lösa problem. Det kan dock vara till stor hjälp för den drabbade att t.ex. följa med på läkarbesök och behandlingstillfällen. Dels som stöd och dels för att man som drabbad inte alltid förmår att ta till sig all information på rätt sätt från sjukvården. Prata med personen och fråga vad du som närstående kan hjälpa till med.

Känslan av att du måste vara stark för er båda

Det kan vara svårt att prata om känslor och rädslor och en partner kan känna att man måste vara stark för båda två och hålla skenet uppe för den drabbades skull. Försök ändå att prata med varandra och var ärlig med hur det känns. Som närstående måste man också få vara rädd och ledsen. Det är helt ok att gråta tillsammans och att turas om att stötta varandra under resans gång. En behandlingsperiod är som livet i övrigt, fast lite tuffare, med både glädje och sorg. En närstående som finns till för en när man är sjuk och visar omtanke kan vara ett väldigt stort stöd. Var framförallt medmänniska.

Här följer några tips på vad man kan göra som närstående:

• Var hos personen.
• Visa att du tycker om personen.
• Lyssna och ta del av det som upptar personens tankar.
• Var inte rädd att visa känslor.
• Ge ditt stöd.
• Erbjud dig att följa med på kontroller och samtal på sjukhuset.
• Hjälpa den drabbade att behålla kontakten med det vardagliga, vanliga livet.
• Försök att göra saker tillsammans som ger glädje och energi.
• Försök att se behandlingsperioden i olika delar, ”skiva elefanten” och fira alla delsegrar under resans gång.

Vid dålig aptit

• Försök att ge många små måltider.
• Erbjud kolhydratrik mat som bröd, pasta, potatis och proteinrik mat fisk, kyckling, kött, kalkon, ägg, kyckling, ost, mjölk, tofu, nötter, jordnötssmör, youghurt, ärtor och bönor.
• Ha tillgång till kalla drycker och juicer.
• Vid problem med lukt av mat och matos kan maten serveras kall eller rumstempererad.
• Skapa trevlig miljö vid måltider, t.ex. trevlig dukning och tända ljus.
• Prova fruktsmoothies, milkshake eller flytande föda om det är svårt att äta fast föda.
• Prova plastbestick om man har besvär med konstig metallisk smak i munnen (främst vid cellgiftsbehandling).
• Anklaga inte dig själv om den drabbade inte vill eller kan äta.
• Uppmuntra födointag men tjata inte.

Vid trötthet (fatigue)

• Ta hand om vardagliga bestyr som matlagning, städning, trädgårdsarbete och handling.
• Försök att inte pressa den drabbade till mer än vad personen klarar av.
• Hjälp till att skapa bra rutiner för dagliga aktiviteter.
• Ta hjälp av andra närstående för att själv få avlastning.

Samliv

Ett fungerande samliv kan vara en utmaning under behandlingsperioden beroende på hur man mår både fysiskt och psykiskt av behandlingarna och dess olika biverkningar. Prata med varandra. Att våga vara öppen med sina känslor och våga prata om utmaningarna stärker relationen. Att inte prata med varandra kan skapa andra problem där tystnaden kan misstolkas som ointresse och göra att partnern felaktigt känner sig avvisad. Se även fliken ”Sex och samlevnad” för tips hur man kan försöka öka lusten och hur man kan åtgärda olika biverkningar som kan ha negativ inverkan på samlivet.

Att återgå till det normala

Att ha haft cancer och genomgått alla behandlingar kan förändra en person och dess syn på livet. Det är också vanligt att känna rädsla när man är färdigbehandlad, det kan kännas otryggt att inte längre stå i kontinuerlig kontakt med sjukvården, att man nu förväntas klara sig själv. Man kan känna osäkerhet om man verkligen är frisk och även vara rädd för återfall. Allt detta kan många gånger också gälla den närstående. Försök prata med varandra om hur det känns. Båda kan behöva tid att anpassa sig och man får tillsammans försöka hitta ett nytt ”normalt” liv och göra det bästa av det utifrån befintliga förutsättningar.

Några reaktioner som närstående kan få

• Maktlöshet
• Ångest
• Depression
• Vrede, frustration
• Ät- och sömnsvårigheter

Ta kontakt med sjukvården för hjälp och stöd. Man kan behöva skapa ”egentid” för att ladda sina egna batterier för orka vara ett stöd. Att ta hand om sig själv är en grundförutsättning för att kunna hjälpa den drabbade.

Närståendepenning

Man har rätt att vara ledig från jobbet och få ersättning från Försäkringskassan för att vårda eller vara med någon som är allvarligt sjuk. Ersättningen kallas närståendepenning. Flera närstående kan turas om och då få ersättning för olika dagar eller olika delar av dagen. Läs mer om närståendepenning på Försäkringskassans webbplats.

Närstående kan även vända sig till:

• Cancerfondens informations- och stödlinje. Ring 020-59 59 59 eller mejla infostodlinjen@cancerfonden.se.
• En del patientföreningar har särskilda kontaktpersoner för anhöriga och närstående.

Att prata med barnen

Det kan vara svårt att veta hur man ska kommunicera med barnen när en förälder eller annan närstående blir allvarligt sjuk. Barn känner också ofta på sig att något är fel. Det är bra att säga som det är men kanske inte alltid berätta allt så detaljerat. För att skapa trygghet och känslan av en normal tillvaro kan det vara bra att försöka upprätthålla det vardagliga livet med struktur och rutiner.

Informera gärna skolan om läget. Ett tips kan vara att låta äldre barn få följa med på någon behandling för att själva få se vad det handlar om, det kan minska deras rädsla. För barn 2-6 år kan på ett enkelt sätt berätta om läget utan för många ord och detaljer. Det räcker ofta att tala om vad som gäller nu och i den allra närmaste framtiden. Avseende barn 7-12 år kan man vara lite mer konkret i sina förklaringar av cancersjukdomen och vad som händer i kroppen.

Med tonåringar från 13 och uppåt kan man informera om cancern och hur den utvecklas. Det är bra för alla barn att känna att det är tillåtet att fråga eller att prata om sina tankar och känslor. Äldre barn och tonåringar vågar ibland inte ställa frågor till den som är sjuk för att visa hänsyn och skydda den drabbade. Det kan då vara bra att ha någon annan vuxen i omgivningen som barnet har förtroende för som de kan prata med. Det finns också en del stöd på internet som kan passa för lite större barn: Nära Cancer, Ung Cancer och Cancerkompisar.

Hit kan barn ringa

• Cancerfondens informations- och stödlinje, 020-59 59 59.
• Kyrkan, de flesta församlingar har personal som arbetar med ungdomar.
• Barnens hjälptelefon hos BRIS (Barnens rätt i samhället), 0200-230 230.
• Centrum för barn och ungdomar i kris, Rädda Barnen, 08-698 90 00.
• Jourhavande kompis, Röda Korset, 020-222 444.